Under pandemin förbjöds två gravida lärare, i olika kommuner, att arbeta under en period. Lärarna förbjöds arbeta under pandemin till skydd för deras hälsa. Det fanns inga omplaceringar tillgängliga och därmed konstaterade kommunerna att lärarna inte kunde arbeta.
Kommunerna hänvisade lärarna att ansöka om ersättning från Försäkringskassan - graviditetspenning och/eller föräldrapenning. De gravida lärarna beviljades ersättning men drev talan mot kommunerna då deras ersättning från Försäkringskassan var lägre än ordinarie lön. Och de menade att de enligt mödraskyddsdirektivet hade rätt till bibehållna rättigheter.
AD konstaterade att mödraskyddsdirektivet har direkt effekt i Sverige och att lärarna hade rätt till bibehållna rättigheter - vilket innebar lön inkl tillägg i förkommande fall. Kommunerna ålades att betala mellanskillnaden.
AD ansåg därtill att kommunernas beslut att inte betala lön till lärarna utan hänvisa dom till ersättning från Försäkringskassan var ett brott mot mödraskyddsdirektivet och direkt diskriminering pga kön. Direkt diskriminering kom sig av att inkomstminskningen - dvs. missgynnandet - utesluter och drabbar kvinnor - alltså ett rakt orsakssamband med kön. AD dömde därför också kommunerna för direkt diskriminering och lärarna erhöll diskrimineringsersättning om 40 000 kr vardera.
Det är lätt att som arbetsgivare tänka att man av arbetsmiljö-och hälsoskäl skyddar sina medarbetare när man fattar beslut om att gravida kvinnor ej får arbeta och att man därmed gjort tillräckligt. Men om gravida kvinnor av arbetsmiljö-och hälsoskäl inte kan arbeta och det inte finns några lediga tjänster att omplacera till då måste arbetsgivaren se till att arbetstagarna har bibehållna rättigheter. Man kan alltså inte hänvisa till ersättning från Försäkringskassan.
Detta är ett delvis nytt synsätt och reglerna följer av mödraskyddsdirektivet som man alltså ansåg har direkt effekt - dvs. kan tillämpas som en rättighet - i Sverige.
Domen i sin helhet finns att läsa här: 2025-08-20, AD 2025 nr 57 - Arbetsdomstolen